Category Archives: Oxfam

Oxfam, criminal conspiracy

Dalrymple writes that for years he banged on that Oxfam was

a criminal organisation.

People, he says,

would roll their eyes.

He asks:

Are they rolling their eyes now?

Orgies with underage prostitutes in Haïti are, Dalrymple writes,

the least of it. The orgies are a market-driven stimulus for the Haïtian economy, if an extremely tasteless and immoral one. That is more than can be said for most of Oxfam’s activities.

Bogus charity’s extreme hypocrisy

Oxfam’s real aim, he points out,

is to provide employment to those who work for it. (Governments are of course the biggest donors to this corrupt scheme.)

Legalised fraud

Money donated to Oxfam ends up in the pockets of those who work for it, including the staff, numbering 888 at the last count, at the fake charity’s grandiloquent head office in London.

Dalrymple notes that

the hypocrisy of this legalised fraud is symbolic of very many modern activities.

Oxfam

is not the only criminal in this field, and may not be the worst. The field itself is criminal.

The fundamental error of Oxfam’s approach to poverty

Oxfam operates at an abysmally low moral level.

  • In Haïti, it appears to be given over to venery and the exploitation of frailty.
  • In England, its grandiloquent headquarters is bursting with overpaid, rent-seeking, ferociously avaricious staff.
  • Corruption at every level of the ‘charity’ mocks taxpayers, donors and volunteers.

But there is something else we need to bear in mind. Oxfam’s worldview is cock-eyed and harmful. Dalrymple writes:

Oxfam’s ideas of how poverty is to be overcome — by means of foreign aid — are deeply flawed. The organisation, supposedly focused on poverty, has contrived to overlook the greatest reduction in mass poverty in history, namely that which has occurred in India and China in the last 30 years, and to reflect upon how it was brought about. This reduction had nothing to do with foreign aid, or even concern for social justice.

Do not give to fake charities

…unless you want to fund full-on filmed Caligula orgies

Dalrymple points out that most people, when they drop a coin into an Oxfam rattling tin or make a regular contribution by standing order,

think they are paying for blankets for the young victims of earthquakes, not orgies for Oxfam staff.

Previously they had only a hazy idea of where their money went. Now they have a clearer view.

Many other bogus charities are guilty of the same kind of waste, of course.

Inspiration for the Oxfam orgies

Looking up the accounts of the British Red Cross online, Dalrymple discovers that

of the 8% that the commerce branch of the Red Cross turned over to the charity, a fifth went in advertising and more than half in the salaries of the people working for the Red Cross.

Further investigation of the accounts of large British charities demonstrates that

for most of them, charity definitely begins at home.

Oxfam, for instance,

employs 888 full-time workers at its headquarters.

Oxfam’s malversation of funds

The bogus charity Oxfam, writes Dalrymple,

is a Pecksniffian organisation, given to auto-beatification,

so much so that

when I pass the Oxfam shop in my small town, with its unctuous slogan Thank you for being humankind in the window, it is with difficulty that I resist the urge to throw a brick through it.

Like many large self-righteous British charities, Oxfraud

has long been a villainous organisation — and the sexual exploits (or should I say exploitations?) of its workers in Haïti and elsewhere are the least of it. In the moral sense, though not the legal, it has for many years been guilty of fraud, of misleading the public.

Dalrymple first realised this some years ago when

I found a used-book dealer of my long acquaintance poring in his shop over Oxfam’s annual accounts.

‘Look at this,’ he said, but I saw nothing until he pointed it out to me.

Oxfam, in common with many other charities in Britain,

runs thrift shops in practically every British town. Such shops are more numerous even than Indian restaurants: they allow people to give away unwanted belongings in the belief that they are furthering a good cause. My acquaintance pointed out that, despite receiving their goods free of charge, paying practically nothing for their labour (which is voluntary), and paying much reduced local taxes, Oxfam shops make a profit on turnover of a mere 17%, much less than his own, despite his incomparably greater expenses.

Dalrymple asks:

How was such a thing possible, by what miracle of disorganisation (or malversation of funds)? Until then, I had carelessly assumed that the great majority of any money that I gave to a large charity went to serve its ostensible end.

Dalrymple joins in the rejoicing as Oxfraud is exposed

He writes:

I cannot disguise from myself the intense pleasure, amounting almost to joy, with which I learned of the public exposure of the wrongdoings of Oxfam in Haïti, Chad, and elsewhere.

He learns that Oxfam’s workers,

sent to bring relief to the acute and chronic sufferings of those countries, used the charity’s money, partly derived from voluntary contributions and partly from government subventions (the British government and the European Union are by far the largest contributors to British Oxfam), to patronise local prostitutes, some of them underage, and also to conduct orgies, no doubt at a fraction of what they would have cost to conduct at home.

Unmasked

Oxfam is as economically illiterate as it is morally purblind

We know a little — and it is not very edifying — of Oxfam’s ethics. What of its economics? The ‘charity’ states in its propaganda that the eight richest men in the world own as much as the poorer half of the whole of humanity combined:

As growth benefits the richest, the rest of society – especially the poorest – suffers. The very design of our economies and the principles of our economics have taken us to this extreme, unsustainable and unjust point. 

Dalrymple examines this incitement to envy — incitement of the type also practised, of course, by the likes of Bernie Sanders and Jeremy Corbyn — in the 2017 essay The Wealth Gap, animated and read for us here by Weg Zorn:

On Weg Zorn’s YouTube channel: Dalrymple’s exposition of how Oxfam’s propaganda is an incitement to envy

Oxfam’s Caligula orgy of money-grubbing

Big Charity at play

Oxfam speaks as from the moral high ground; its actions are very different

Dalrymple notes that Oxfam, the state-funded faux charity, actively promotes

the single most disastrous economic idea of all time, that the economy is a cake and a slice for me means crumbs for you.

Oxfam speaks

as from the moral high ground, but is far from morally unimpeachable. The group’s self-presentation is grossly dishonest.

Charity is no longer charity

Dalrymple draws attention to the single most important fact about Oxfam, that

the majority of its money comes from government — from the forced contributions of taxpayers in various countries. An organisation so financially dependent upon forced contributions cannot be called a charity at all.

An odious soi-disant charity, then, one which

systematically misleads its volunteers. It promotes highly contentious views on the one hand and is less than scrupulous in its dealings with its supporters on the other.

A state-dependent racket that exists for its staff

Oxfam so loves the poor, writes Dalrymple,

that it is safe to predict that it will never abolish itself no matter how rich humanity becomes.

There is no market, he says,

in which there is no rigging, either formal or informal, but I suspect that Oxfam’s preferred solution to an inevitable degree of rigging is complete rigging by philosopher-kings such as themselves.

The appeal to envy and hatred

Oxfam’s propaganda, Dalrymple points out,

is an incitement to envy, one of the seven deadly sins.

It doesn’t sound much like charity at all, does it? It is in fact, Dalrymple points out,

more like a government-subsidised scheme for those who work in it.

Up at the Oxfam villa

 

Godless people in the grip of sentimentality hold up their ikon

Dalrymple writes:

In a country in which sentimentality has so powerful a grip, no one could criticise the late Jo Cox’s ‘commission on loneliness’ without appearing heartless.

Cox

was already a secular saint: she had spent much of her career in a senior position in Oxfam, the antipoverty ‘charity’ whose largest contributor by far is the British government and which derives by far the greater part of its funds from public bodies. Her husband worked in another such ‘charity’ whose largest donor by far was also the British government.

Välståndsgapet

Dalrymple skriver:

Oxfam, välgörenhetsorganisationen som älskar de fattiga så mycket att det är närapå garanterat att de aldrig kommer att avskaffa sig själva, oavsett hur rik mänskligheten blir, har gått ut och påstått att de åtta rikaste människorna i världen äger lika mycket som den fattigaste hälften av hela den samlade mänskligheten. Det är till en början ett extremt chockerande påstående. Om vi antar att påstående är sant och betydelsefullt (vilket jag, av en mängd orsaker, tvivlar på att det är), vem av oss skulle inte reagera med obehag, med en känsla av att något är riktigt, riktigt fel med det sätt som världen fungerar, i alla fall på ett ekonomiskt plan? Givetvis är det detta som är själva syftet med denna statistik.

Låt oss då dela upp de åtta rikaste människornas välstånd och således göra världen till en mer rättvis plats. Detta skulle göra de 3.6 miljarder allra fattigaste ungefär 120 dollar rikare per person. För en familj bestående av åtta personer i Bangladesh må detta vara en välsignelse ett tag: extra pengar utgör en stor marginalnytta för de fattiga, i alla fall om den inte reduceras av en motsvarande inflation. Och 120 dollar skulle innebära att Bangladesh BNP per capita skulle öka med 12 procent – i ett år. Givetvis kan man stöta på vissa problem i spridandet av dessa pengar till de fattiga i Bangladesh. Dess inhemska multimiljonärer, vissa av dem arbetar åt staten, kanske ställer sig i vägen, och då har vi inte ens nämnt de oräkneliga andra svårigheter som man skulle ställas inför.

Om vi sålde den rikaste människans alla aktier skulle detta givetvis minska deras värde drastiskt, men låt oss ha överseende med det. Om vi istället för att erhålla hela kapitalvärdet av dessa aktier till det nuvarande nominella priset, gav dessa till mänsklighetens fattigaste hälft, skulle de erhålla, om de hade tur, sex dollar var per år, minus distributionskostnaderna. Detta motsvarar mindre än 1 procents ökning av BNP per capita hos det till synes allra fattigaste landet på jorden, den Centralafrikanska republiken.

Det som ligger till grund för Oxfams statistik är det som kan kallas den ekonomiska kakmodellen: min del av kakan utgör en del mindre att fördela till alla andra, och således följer det att om min del växer, måste alla andras minska. Genom att utveckla Windows och bli otroligt rik, berövade alltså Bill Gates mig en rikedom som rättfärdigt tillhör mig, eller som skulle ha tillhört mig om jag hade tillhört den fattigaste halvan av världens befolkning.

Nu är det dock så att även min rikedom, som är betydligt mindre omfattande än Bill Gates, hade varit tvungen att omfördelas, eftersom den enligt Oxfam är två eller tre tusen gånger större än de som befinner sig i den fattigaste hälften. Mitt enda försvar är att ration mellan Bill Gates förmögenhet och min egen är tio gånger så stor som ration mellan min förmögenhet och de fattigaste 3.6 miljarderna. Detta tar inte hänsyn till marginalnytta. Jag har råd att äta lika bra som Warren Buffet, trots att hans förmögenhet är ofattbart större, och om vi ska döma vilken sorts mat han föredrar baserat på hans offentliga uttalanden, äter jag i praktiken betydligt bättre än han. I kontrast till detta har den fattigaste hälften av mänskligheten inte råd att äta lika bra som jag.

Nåväl, nu är det faktiskt så att Bill Gates har gjort mig rikare.

Låt oss för en sekund anta något som är högst osannolikt: att jag uppfann något användbart som sålde väldigt bra eftersom det var exakt vad folk behövde, även om de inte visste att de behövde det innan jag hade uppfunnit det. Uppfinnande är behovets moder. Denna uppfinning skulle göra mig otroligt rik, betydligt rikare än tidigare. Vem har jag gjort fattigare genom min uppfinning?

En luddit kanske skulle svara att jag hade minskat behovet av arbetskraft på något sätt, eller att min uppfinning hade ersatt något annat och att dess tillverkare skulle gå i konkurs, vilket skulle ge upphov till arbetslöshet och således vedermödor. Men detta tar för givet att det inte finns något verkligt nytt, och att summan av alla varor och tjänster för evigt förblir den samma. Det enda som är annorlunda är hur den fördelas. Järnvägarna och bilarna gjorde att de som tillverkade hästvagnar gick i konkurs, och så vidare.

Jag vill dock inte förminska de problem som överflödiga hästvagnstillverkare ställdes inför, vars omfattande, och ofta berömvärda, färdigheter blev redundanta långt snabbare än dinosaurierna försvann från jorden. Men det vore orimligt att anta att vi, på det stora hela, inte var rikare än vi var i hästvagnstillverkarnas glansdagar. Vidare är det sant att vissa uppfinningar som gör folk otroligt rika må vara värdelösa, även om de efterfrågas och värderas av miljontals människor, om vårt perspektiv är evigheten. Det är inte svår att föreställa sig någon som blir otroligt rik genom skapandet av en hemsida som aldrig borde ha skapats.

Jag vill inte heller förneka att vissa blir rika på olagliga eller oärliga vägar, eller att regler inte kan manipuleras. Det existerar ingen marknad som är fri från manipulation, formell som informell, men jag antar att Oxfams föredragna lösning på problemet med en oundviklig manipulation, är en total manipulation av filosofkungar som de själva.

Det finns ett sätt att hävda att jag per definition kan öka fattigdomen om jag blir rikare. Ponera att mitt välstånd ökar snabbare än de flesta andra i det samhälle som jag lever i. Folket i det samhället är fattigare relativt mig än tidigare, även om de, i absoluta termer, är rikare än tidigare. Detta är inte samma sak om aktiv utarmning. Men eftersom fattigdom nuförtiden vanligtvis beskrivs i relativa, inte absoluta, termer, kan fattigdomen öka trots att ingen, inte en enda person, är fattigare. Av samma skäl kan ett samhälle bli rikare om alla blir fattigare. Det är absurt.

Den relevanta frågan rörande de åtta rikaste personerna i världen är inte, eller i alla fall borde den inte vara det, hur många gånger rikare de är än andra människor, utan huruvida de genom sitt välstånd gjort andra fattigare. Frågan är inte enkel, eftersom den kan innefatta frågan huruvida folk hade varit rikare om reglerna hade varit annorlunda från de regler som gjorde dessa åtta personer så rika. Men i sin nuvarande form är Oxfams propaganda en uppmaning till avund, som bekant är en av de sju dödssynderna.

Envy

Oxfam so loves the poor, writes Dalrymple,

that it is safe to predict that it will never abolish itself no matter how rich humanity becomes.

There is no market, he says,

in which there is no rigging, either formal or informal, but I suspect that Oxfam’s preferred solution to an inevitable degree of rigging is complete rigging by philosopher-kings such as themselves.

The bogus charity’s propaganda, Dalrymple points out,

is an incitement to envy, one of the seven deadly sins.

screen-shot-2017-01-24-at-22-34-56

‘Invidia’, detail, The Seven Deadly Sins and the Four Last Things, c. 1450-1515, attr. Jheronimus Bosch