Sincere, modest Stalin versus the Nazi sodomites

Dalrymple leafs through Eyes Left! (1943) by Reg Ellery, the Australian psychiatrist and fellow traveller, and is amused by this sort of stuff:

The Soviet Union must be the pattern for our reconstructional efforts. We should remember that it succeeded in spite of overwhelming obstacles because the socialist ideology appealed to men and women with courage and enthusiasm, willing to risk personal pleasure and private satisfaction for the splendid purpose in the task that lay ahead of them. We, likewise, can succeed if we can enlist the pliant sympathies of youth to a doctrine which aims at the abolition of the exploitation of man by man.

As for Stalin, Ellery found him to be

a man whose modesty is as disarming as his determination is inflexible—a man of great vision, a sincere student, a warm friend.

Dalrymple explains also that Ellery felt that he had discovered the secret source of German fascism, which he identified as homosexuality. He appeared to blame the whole of Nazism on homosexuality, latent or otherwise. Ellery wrote:

Nazism is a homosexual culture. The Nazi ideal is masculinity. The typical Nazi has the homosexual’s fear of the female. Hitler and his satellites, under the strong pressure of their own latent homosexuality, have foisted this masculinity on the German nation once again, knowing, perhaps, that militarism flourishes best in the atmosphere of repressed homosexuality.

Kun je jezelf helemaal kennen?

We can know ourselves, says Dalrymple (from 0:39)

to the extent that we can try to remove ideological — or other kinds of — lenses. Unfortunately, we have a tendency now to look through a kind of psychological lens at ourselves that is distorting.

A lot of ourselves

is inherently mysterious and opaque.

The failing NHS

On several measures, Dalrymple points out, the NHS comes out worst in a recent survey.

  • It ranks worst for five-year survival rates in cervical, breast, and colon cancer.
  • It ranks worst for 30-day mortality rates after admission to a hospital for either hemorrhagic or ischemic stroke.

The five-year survival rate for colorectal cancer is 51.6% in Britain but 59.8% in Sweden, while the 30-day fatality rates for myocardial infarction in these countries are 6.3% and 2.9% respectively.

Dalrymple points out that continental Europeans residing in Britain

hurry home as soon as they require medical treatment, horrified by the prospect of subjecting themselves to the rigours of a British hospital.

Profoundly malign

Personally sado-masochistic, Michel Foucault ‘tried — using an entirely bogus historiography — to demonstrate that humanitarian reform was actually nothing of the kind, but the replacement of one kind of raw power by another, more hidden and therefore dangerous and sadistic power’

Välståndsgapet

Dalrymple skriver:

Oxfam, välgörenhetsorganisationen som älskar de fattiga så mycket att det är närapå garanterat att de aldrig kommer att avskaffa sig själva, oavsett hur rik mänskligheten blir, har gått ut och påstått att de åtta rikaste människorna i världen äger lika mycket som den fattigaste hälften av hela den samlade mänskligheten. Det är till en början ett extremt chockerande påstående. Om vi antar att påstående är sant och betydelsefullt (vilket jag, av en mängd orsaker, tvivlar på att det är), vem av oss skulle inte reagera med obehag, med en känsla av att något är riktigt, riktigt fel med det sätt som världen fungerar, i alla fall på ett ekonomiskt plan? Givetvis är det detta som är själva syftet med denna statistik.

Låt oss då dela upp de åtta rikaste människornas välstånd och således göra världen till en mer rättvis plats. Detta skulle göra de 3.6 miljarder allra fattigaste ungefär 120 dollar rikare per person. För en familj bestående av åtta personer i Bangladesh må detta vara en välsignelse ett tag: extra pengar utgör en stor marginalnytta för de fattiga, i alla fall om den inte reduceras av en motsvarande inflation. Och 120 dollar skulle innebära att Bangladesh BNP per capita skulle öka med 12 procent – i ett år. Givetvis kan man stöta på vissa problem i spridandet av dessa pengar till de fattiga i Bangladesh. Dess inhemska multimiljonärer, vissa av dem arbetar åt staten, kanske ställer sig i vägen, och då har vi inte ens nämnt de oräkneliga andra svårigheter som man skulle ställas inför.

Om vi sålde den rikaste människans alla aktier skulle detta givetvis minska deras värde drastiskt, men låt oss ha överseende med det. Om vi istället för att erhålla hela kapitalvärdet av dessa aktier till det nuvarande nominella priset, gav dessa till mänsklighetens fattigaste hälft, skulle de erhålla, om de hade tur, sex dollar var per år, minus distributionskostnaderna. Detta motsvarar mindre än 1 procents ökning av BNP per capita hos det till synes allra fattigaste landet på jorden, den Centralafrikanska republiken.

Det som ligger till grund för Oxfams statistik är det som kan kallas den ekonomiska kakmodellen: min del av kakan utgör en del mindre att fördela till alla andra, och således följer det att om min del växer, måste alla andras minska. Genom att utveckla Windows och bli otroligt rik, berövade alltså Bill Gates mig en rikedom som rättfärdigt tillhör mig, eller som skulle ha tillhört mig om jag hade tillhört den fattigaste halvan av världens befolkning.

Nu är det dock så att även min rikedom, som är betydligt mindre omfattande än Bill Gates, hade varit tvungen att omfördelas, eftersom den enligt Oxfam är två eller tre tusen gånger större än de som befinner sig i den fattigaste hälften. Mitt enda försvar är att ration mellan Bill Gates förmögenhet och min egen är tio gånger så stor som ration mellan min förmögenhet och de fattigaste 3.6 miljarderna. Detta tar inte hänsyn till marginalnytta. Jag har råd att äta lika bra som Warren Buffet, trots att hans förmögenhet är ofattbart större, och om vi ska döma vilken sorts mat han föredrar baserat på hans offentliga uttalanden, äter jag i praktiken betydligt bättre än han. I kontrast till detta har den fattigaste hälften av mänskligheten inte råd att äta lika bra som jag.

Nåväl, nu är det faktiskt så att Bill Gates har gjort mig rikare.

Låt oss för en sekund anta något som är högst osannolikt: att jag uppfann något användbart som sålde väldigt bra eftersom det var exakt vad folk behövde, även om de inte visste att de behövde det innan jag hade uppfunnit det. Uppfinnande är behovets moder. Denna uppfinning skulle göra mig otroligt rik, betydligt rikare än tidigare. Vem har jag gjort fattigare genom min uppfinning?

En luddit kanske skulle svara att jag hade minskat behovet av arbetskraft på något sätt, eller att min uppfinning hade ersatt något annat och att dess tillverkare skulle gå i konkurs, vilket skulle ge upphov till arbetslöshet och således vedermödor. Men detta tar för givet att det inte finns något verkligt nytt, och att summan av alla varor och tjänster för evigt förblir den samma. Det enda som är annorlunda är hur den fördelas. Järnvägarna och bilarna gjorde att de som tillverkade hästvagnar gick i konkurs, och så vidare.

Jag vill dock inte förminska de problem som överflödiga hästvagnstillverkare ställdes inför, vars omfattande, och ofta berömvärda, färdigheter blev redundanta långt snabbare än dinosaurierna försvann från jorden. Men det vore orimligt att anta att vi, på det stora hela, inte var rikare än vi var i hästvagnstillverkarnas glansdagar. Vidare är det sant att vissa uppfinningar som gör folk otroligt rika må vara värdelösa, även om de efterfrågas och värderas av miljontals människor, om vårt perspektiv är evigheten. Det är inte svår att föreställa sig någon som blir otroligt rik genom skapandet av en hemsida som aldrig borde ha skapats.

Jag vill inte heller förneka att vissa blir rika på olagliga eller oärliga vägar, eller att regler inte kan manipuleras. Det existerar ingen marknad som är fri från manipulation, formell som informell, men jag antar att Oxfams föredragna lösning på problemet med en oundviklig manipulation, är en total manipulation av filosofkungar som de själva.

Det finns ett sätt att hävda att jag per definition kan öka fattigdomen om jag blir rikare. Ponera att mitt välstånd ökar snabbare än de flesta andra i det samhälle som jag lever i. Folket i det samhället är fattigare relativt mig än tidigare, även om de, i absoluta termer, är rikare än tidigare. Detta är inte samma sak om aktiv utarmning. Men eftersom fattigdom nuförtiden vanligtvis beskrivs i relativa, inte absoluta, termer, kan fattigdomen öka trots att ingen, inte en enda person, är fattigare. Av samma skäl kan ett samhälle bli rikare om alla blir fattigare. Det är absurt.

Den relevanta frågan rörande de åtta rikaste personerna i världen är inte, eller i alla fall borde den inte vara det, hur många gånger rikare de är än andra människor, utan huruvida de genom sitt välstånd gjort andra fattigare. Frågan är inte enkel, eftersom den kan innefatta frågan huruvida folk hade varit rikare om reglerna hade varit annorlunda från de regler som gjorde dessa åtta personer så rika. Men i sin nuvarande form är Oxfams propaganda en uppmaning till avund, som bekant är en av de sju dödssynderna.

Self-advancement considered as one of the fine arts

Dalrymple writes that only Stendhal, or Balzac,

could do justice to José Manuel Barroso’s trajectory in life: from revolutionary Maoist student to prime minister of Portugal to chief apparatchik of the European Union to vice-president of Goldman Sachs with special responsibility for advising the bank on how to mitigate the effects of Brexit (for the bank, of course, not for Britain or Europe). If he had been born a couple of decades earlier, he would have been a high-up in Salazar’s dictatorship.

The attraction of the European Union, says Dalrymple,

for those who are prepared to endure its tedium and its requirement always to speak in langue de bois is evident. It offers a golden reward in exchange for the obliteration of personality, character and scruple. It plays Mephistopheles to a hundred minor Fausts.

The world’s worst building

Dalrymple cannot positively assert that the Centre Georges Pompidou (1971-77, Renzo Piano, Richard Rogers and Gianfranco Franchini) is the worst building in the world, but

I should be surprised if anyone were able to point to a building that was very much worse.

If Jack the Ripper had been an architect,

the Centre Pompidou is what he would have built: for he preferred his entrails out rather than in. The savage, gory mess that is the Centre Pompidou would have pleased him no end; perhaps he would even have obtained a sexual thrill from contemplating all the eviscerated intestinal pipes that writhe so uselessly around the inelegant core of the building.

The Centre Pompidou

screams Look at me! at the passer-by, Look upon the originality of the architect who built me, and despair! He has done something that you, stuck upon your tramlines of conventional thought and judgment, could neither have thought nor dared to do.

Dangerous populism of May and Corbyn

Dalrymple writes that the British socialist politicians Theresa May and Jeremy Corbyn tout their policies as ones of fairness, equality and social justice, while Nigel Farage presents his policies as being in the name of democracy and national sovereignty. Yet it is only Farage who is branded ‘populist’. In fact, Dalrymple points out, the instincts which they all rely on are equally well able to serve sadistic purposes if extended far enough; economic egalitarianism has caused at least as many violent deaths as nationalism.

Waarom is meneer Corbyn geen populist terwijl meneer Farage een populist is? Het moet zijn, denk ik dan, dat zowel mevrouw May en meneer Corbyn hun beleid presenteren in de naam van eerlijkheid, gelijkheid en sociale rechtvaardigheid, terwijl meneer Farage zijn beleid presenteert in de naam van democratie en nationale soevereiniteit. Maar in feite zijn de instincten waarop ze allemaal een beroep doen net zo goed in staat om sadistische doelen te dienen indien ze ver genoeg worden doorgetrokken; economisch egalitarisme heeft minstens evenveel gewelddadige doden veroorzaakt dan extreem nationalisme.

Hitch is not great

Lying not far beneath the surface of neo-atheist books, writes Dalrymple,

is the kind of historiography that many of us adopted in our hormone-disturbed adolescence, furious at the discovery that our parents sometimes told lies and violated their own precepts and rules. It can be summed up in Christopher Hitchens’s drumbeat in God Is Not Great: ‘Religion spoils everything.’ What? The St Matthew Passion? The cathedral of Chartres?

The emblematic religious person in the neo-atheist books

seems to be a Glasgow Airport bomber—a type unrepresentative of Muslims, let alone communicants of the poor old Church of England.

It is

surely not news, except to someone so ignorant that he probably wouldn’t be interested in these books in the first place, that religious conflict has often been murderous and that religious people have committed hideous atrocities.

So have secularists and atheists, and

though they have had less time to prove their mettle in this area, they have proved it amply. If religious belief is not synonymous with good behaviour, neither is absence of belief, to put it mildly.

In fact, says Dalrymple,

one can write the history of anything as a chronicle of crime and folly. Science and technology spoil everything: without trains and I.G. Farben, no Auschwitz; without transistor radios and mass-produced machetes, no Rwandan genocide.

Hitchens, Dalrymple notes, fell prey to the illusion that the striking of trivial attitudes was generosity enough for a lifetime. He

commodified his dissent, albeit in a niche market (though niches in America are larger than entire markets elsewhere).

While his brother has thoroughly repented, Hitchens retained

an emotional sympathy for his former views. In others, he would no doubt espy in this intellectual dishonesty and historical distortion; in himself, he sees truth to his own generous principles.

Hitchens’s review of a reissue of Deutscher’s three-volume biography of Trotsky, for example,

presents Trotsky principally as a gifted journalist and sage — a little like Hitchens himself, in fact — the force of whose ideas, or phrases, made the unjustly powerful tremble everywhere.

Why Hitchens’s unusual delicacy over this moral monster? Because, says Dalrymple, he

was himself once a follower of Trotsky and does not want to admit that he was, by implication, a supporter of mass murder, the ruthless suppression of opponents and the kind of tyranny that made all previous tyrannies appear bumbling and amateurish.

It was not that Hitchens wanted

to bring about such a tyranny, let alone live under one (anyone who did would hardly decamp to the US). Rather, he fell prey to the adolescent illusion that the striking of attitudes is generosity enough.

Gifted journalist and sage

Other people had only

walk-on parts

when Hitchens was striking attitudes, which was most of the time, and his hatred of religion

strikes me as adolescent. We most of us know by now that religious bigotry is a bad thing — though the record of hardline secularists in the 20th century is not exactly spotless — but only an adolescent sees in the religious history of mankind nothing but intolerance. Compulsory attendance at school chapel must have been a traumatic experience for Hitchens.

Gifted journalist and sage

Fashionable Leftism of the kind espoused by Hitchens is not, says Dalrymple, a case of Lenin’s ‘infantile disorder’ or like a childhood illness such as mumps, but rather

a chronic condition with lingering after-effects and flare-ups. Those who suffer it only very rarely get over it, Hitchens being a good example of one who did not. He could never bring himself to admit that he had for all his life admired and extolled a man who was at least as bad as Stalin, namely Trotsky; and his failure to renounce his choice of maître à penser became in time not just a youthful peccadillo of a clever adolescent who wanted to shock the adults but a symptom of a deep character flaw, a fundamental indifference to important truth.

Britain’s lumpenintelligentsia at play

The soul of modern British youth: half Jellyby, half Marie Antoinette

The Glastonbury Festival, writes Dalrymple,

is a mass gathering not of youthful idealists, but of moral and intellectual hybrids of Marie Antoinette and Mrs Jellyby.

The festival, Dalrymple explains, is

a large gathering of the British lumpenintelligentsia come to celebrate its appalling taste in music, in a place vaguely associated with druidism, the healing chakras of the earth, Hopi ear candles, that kind of thing: ideal for people who claim to be spiritual but not religious.

It often rains during the festival. Dalrymple comments:

Rain improves the behaviour of young British people: it discourages them from leaving their homes. (Rain is also almost the only prophylaxis nowadays in Britain against crime.)

This year at the festival, the lumpenintelligentsia

was addressed by Jeremy Corbyn. He enthused the massed ranks of youthful idealists by telling them that another world was possible. It was, for when they departed Glastonbury, they left behind them so much litter in this corner of rural England that it made a rubbish dump in Mexico City seem like Switzerland.

The Glastonbury mob contentedly wallowed in this rubbish

for days. Horrified by CO2 emissions and rising temperatures, they failed to notice what was about their very feet, and certainly did nothing about it. They slept contentedly among it, too exhausted by their idealism and labours of licentiousness to apply their minds to anything as lowly as the litter that they dropped, as cows defæcate in fields. It was for others to pick up their rubbish after them: that is what social justice required.

Dalrymple notes that among British youth,

mass concern for social justice and the fate of the planet is combined with indifference to immediate surroundings.

The lumpenintelligentsia also, Dalrymple points out,

plays at being prole, though never with the intention of remaining at the bottom rung of society for any length of time, let alone permanently (and certainly not economically).

British youth, says Dalrymple,

have gone further in self-proletarianisation than any other I know. In their imitation of the proles (which they think virtuous), they demonstrate how they really conceive of them: vulgar, dirty, coarse, and foulmouthed. Genuine proletarians are, or were, not at all like this—not en masse, not as the lumpenintelligentsia now is.